Eldkvarn blir bara bättre med åren
De senaste åren har Eldkvarn besökt Växjötrakten oftare än solen har visat sig. Men intresset för att se det legendariska, 39-åriga bandet har inte avtagit. På fredagskvällen fylldes Kafé de luxe till sista plats när Eldkvarn intog den lilla källarscenen.
Eldkvarn
Kafé de luxe, Växjö, 22/1
Publik: Fullsatt
Och det verkar som att Norrköpings/Stockholms-kvintetten inte kan misslyckas. Samtliga konserter jag sett de senaste åren med Eldkvarn har varit inspirerade, svettiga och laddade. Extra bra har det blivit när de spelat på små scener, som på Café no 6 i Alvesta häromåret, eller som nu på Kafé de luxe. Egentligen scener som rent objektivt sett är alldeles för små för ett band som Eldkvarn. Ändå står de där.
Där någonstans ligger det unika i Eldkvarn. De älskas av unga och gamla, hipsters och Svenssons, nostalgiker och finsmakare. Deras aktie är på ständigt uppåtgående. I kraft av rikskändisar kunde de ha gjort sig otillgängliga, och gått den av skivbolagen uppgjorda och gammeldags vägen med skivsläpp, lansering, inomhusturné, festivalturné, sedan tyst igen.
Eldkvarn jobbar på ett helt annat vis. Både old school och modernt på samma gång. Som ett företag som tar de spelningar som kommer in, det kan vara på tjusiga ställen i storstäderna eller i någon håla på landsbygden. En spelning är en spelning är en spelning. På flera sätt är Eldkvarn väldigt nära sin publik – på sin blogg hungerhotell.se, i verkliga livet på alla konserter.
Publikkontakten är tydlig även på Kafé de luxe på fredagskvällen. Tyvärr missade Smålandsposten inledningen på konserten på grund av ett missförstånd gentemot arrangören. Men direkt sugs vi upp av den täta stämningen. Av en värme som finns mellan publik och de garvade musikerna på scen. Framför mig står två par, ett i 25-årsåldern och ett i 60-årsdito. Det är fascinerande hur lika de beter sig. Hur de sjunger med i Pojkar, pojkar, pojkar som om det gällde livet och att en vanlig rockkonsert en vanlig januarikväll faktiskt nästan gäller just livet.
På scen står en urringad och så småningom rejält svettig Plura Jonsson tillsammans med Eldkvarns originalbröder Carla Jonsson och Tony Thorén, och de några år senare tillkomna Claes von Heijne och Werner Modiggård. De två sistnämnda har bara varit med i sådär 20 år ...
Den största förklaringen till att Eldkvarns förhållningssätt fungerar är att de rent musikaliskt är bättre än någonsin. Deras tre sista skivor är några av de absolut bästa de gjort. Och det är också Hunger hotell och Svart blogg som utgör kärnan i Eldkvarns konserter numera, på ett helt naturligt sätt. Ingen blir ledsen för att tonvikten ligger på nytt material, när det faktiskt är så pass bra. Låtar som Blues för Bodil Malmsten, En ledig man, Inget bra för mig själv och Carla Jonssons egen Lilla Sofie är självklara stöttepelare även på fredagens konsert.
Med en ruffig Jag är det hjärta avslutar Eldkvarn kvällens set. Också det känns som en klassiker. Den är från 2005.
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Eldkvarn är som ett av de där årgångsvinerna Plura Jonsson vurmar för. De blir bara bättre med åren.
|
