| Musikindustrin skriver om nya Toni Holgerssonplattan |
 |
|
Toni Holgersson Ibland kallar jag det kärlek [Amigo / BAM] Ibland är det ett jävla skit att det så kallade releasematerial som följer med journalisternas recensionsexemplar inte följer med musiken till alla skivköpare och lyssnare. Jan Gradvalls intervjuer och Kjell Andersson kommenterande text till Magnus Lindberg och Basse Wickmans våralbum Vita lögner + Svarta ballader, volym 1 [High Fidelity / EMI] förtjänade betydligt fler läsare än oss lyckligt utvalda som fick ta del. Likaså de rader signerade Håkan Lagher som på tre A4-ark medföljer Toni Holgerssons nu aktuella comeback efter fem års tystnad. Nej, det är absolut inte så att obönhörligt starka låtar som t.ex Allt jag håller av (ursprungligen skriven till Kjell Anderssons postuma hyllningsplatta till Totta Näslund), naket avskalade Och så går dessa dagar (med rörande vacker stämsång av Anna Maria Espinosa), öppningspåret Som jag minns eller det mäktiga titelspåret egentligen behöver någon ytterligare förklaring eller ”inkastare”. Men Håkan Laghers ord får mig faktiskt att lyssna mer uppmärksamt än jag kanske hade gjort annars – och man kan bara hoppas att fler än jag, trots avsaknaden av introduktionstexten, verkligen upptäcker att Toni Holgersson med det här albumet har gjort sitt starkaste album på sådär tjugo år eller mer. Utöver Håkan Lagher förtjänar för övrigt även såväl medmusikerna ( bl.a Martin Hederos, Johan Berthling, Andreas Söderström, Ludwig Dahlberg, Gunnar Bergsten, Johan Lindström, Anna Maria Espinosa och Markus Krunegård) som producenten Dante Kinnunen och omslagsmakarna (Greger Ulf Nilson samt fotograferna Chris Killip och Ann-Therese Ek) hedersomnämnden. Högsta betyg. Starkt är ordet. CO |
