Recension - Toni Holgersson konsert fick 5 plus i Örebro

Stadsträdgården, Örebro 29/10
Relaterat

”Spleen eller mjältsjuka (från engelskans ord för mjälte, spleen) var ett folkligt namn på en svår depression, så kallad melankoli (jämför musikstilen och sinnesstämningen blues och vemod)”. Så lär oss Wikipedia om företeelsen som mötte den skara som trotsat fredagskvällens hemma–vid–lockelser med chips och Idol och istället styrt stegen mot Stadsträdgården.

Toni Holgersson breder ut sitt vemods mjuka sammetsmantel och sveper in oss – publik och personal. Ja, till och med växthusets vackra blommor slokar en smula när konserten är slut.
Men missförstå mig inte, jag tror ingen i publiken vandrade hem i självmordstankar. Tonis sånger lyfter som lyriska luftbubblor från ett mörkt och kallt djup. De föder paradoxalt nog en stark livsvilja, glädje och en outgrundlig känsla av samhörighet.

Toni Holgersson var för mig en i raden av unga svenska vissångare som dök upp runt –90 talets början. Svårmodet minns jag, det enkla sångerna. Sen blev det tyst, mycket tyst – han återvänder på skivdiskarna med den passande titeln ”Tecken på liv” –05. Dessa tio tysta, mörka år berör Toni med lakoniska kommentarer och spridd information.

Men vägen ”ur det stora huset” där han satt har adlat hans begåvning med en intensiv smärta som inte kan lämna någon oberörd. Sångerna är synbart enkla men hållna i en egen ”Toniansk ” tondräkt, så speciell att när han sjunger Leonard Cohen i egen översättning hör jag en välkänd sång utan att känna egen den.
Rösten, tonen, lyriken bär en omisskännlig ton av absolut äkthet. Här finns inga attityder eller poser bara mild, ärlighet.
När han tidigt inleder med en avskalad version av ”Inga en sånger tar de döda tillbaka” sätter han vägskyltar för vår fortsatta vandring i hans fotspår. En Golgatavandring han lämnar befriande öppen för oss att tolka, att skapa våra egna bilder av.

De sparsmakade mellansnacken för oss lagom långt på spåret för att sångernas gåtor skall bli möjliga att ta emot.
Som när han berättar den gripande omständigheten som givit honom inspirationen till en av hans sånger och därefter ger oss den med sammetsmjuk stämma utan någon biton av beklagande eller vrede. Det är starkt, helt sanslöst starkt.

Till sin hjälp har han Andreas Söderström på gitarr som mjukt och följsamt ger sångerna den fasthet och musikaliska kraft de behöver. Toni refererar skämtsamt till Andreas som ”min skötare”.
I den avslutande ”Låt trummorna tala” har vår vandring med Toni Holgersson nått ner i dödskuggans dal och jag håller hans hand hårt – det här är stor konst.

MATS-ARNE LARSSON