Skivrecension - Toni Holgersson: ”Ibland kallar jag det kärlek”

Betyg 4

När Toni Holgersson debuterade för mer än tjugo år sedan inordnade han sig i raden av svenska rockpoeter som skrev romantiska sånger om den manliga friheten. Den som friskriver mannen från ansvar.

Holgersson försvann sedan in i ett svårt missbruk och har med undantag av ett par tillfälliga återkomster inte ägnat sig åt musik. ”Ibland kallar jag det kärlek” är en ambitiös comeback, producerad av Holgerssons son Dante Kinnunen, mest känd som trummis i The Concretes. Musikerna – Andreas Söderström, Johan Berthling, Martin Hederos med flera – är några av landets bästa, mest sparsmakade. Ljudbilden är asketisk och skapar en fantastisk stämning kring Holgerssons dova, sorgliga sånger.

Om temat tidigare varit frihet handlar de nya sångerna om beroende, om hur man gör sig illa på livet och på människor man kommer nära. Ensam är inte stark. Texterna innehåller riktigt jobbiga bilder ur ett missbrukarliv, de handlar om fasansfull skuld och längtan efter värdighet. Musiken, som är svängig och på samma gång återhållen, gör lyssningen till en märklig skönhetsupplevelse.

Bästa spår: ”Ibland kallar jag det kärlek”

Po Tidholm